En god natts sömn?

06:15 – Bagaget stuvas in i bussen.

Söndag 2 mars 2014 Vi klev ombord på planet på Arlanda kvart över åtta i morse och nu är det midnatt i Costa Rica. Jag sov lite grann efter mellanlandningen i Newark, USA, och det ska bli alldeles fantastiskt att få krypa ner mellan de svala lakanen i en nybäddad hotellsäng och zzzzzzz …

Eller kanke inte.

Mellan San Josés flygplats och hotell Barcelo San José Palacio föreslår guiden att vi ska lägga det allra nödvändigaste för tre övernattningar i en liten väska. Vi ska till något som kallas Tortuguero vid den karibiska kusten. Där är det tydligen så fuktigt att innehållet i resväskan riskerar att börja mögla och lukta illa. Bättre då att lämna den i hamnen Siquires där vi ska kliva av bussen och ge oss ut i floddeltat. Så, det blir till att packa om. Jag lär nog inte vara jättepigg när vi tar hissen ner till frukosten vid halv sex i morgon bitti.

Sengångare till frukost

Måndag 3 mars 2014 Efter ett par timmar stannar vi i Guápiles för att äta en traditionell frukost på El Ceibo. Någon som är sugen på gallo pinto (ris och bönor?), stekta ägg i tomatsås och stekt matbanan? Ärligt talat så är det faktiskt gott. Dessutom får vi jättegod frukt. Fast redan nu anar jag att det här landet har koriander som favoritkrydda. Perfekt, jag som har sått koriander där hemma för att försöka lära mig att stå ut med smaken får börja träna redan här.



Tretåig sengångare.

En jeansklädd liten groda – strawberry poison dart frog.  

Jag vet inte nästan ingenting alls om Costa Rica, men jag har två önskningar på listan för den här semestern – att få se en sengångare och en pilgiftgroda. Till min förtjusning hinner jag inte mer än att svälja frukosten innan jag får se både och.
 

Sengångare kommer endast ner ur träden en gång i veckan för att göra nummer två. Vi hade tur som upptäckte den här som just hade varit på dass.

Och till min ännu större förtjusning får jag se en sengångare på riktigt nära håll just som vi ska lämna El Ceibo. Total lycka!

Bananer i långa banor

Här kommer banantåget.

Nix, inte någon ekologisk odling här inte. Tyvärr. Det var spännande att se en bananplantage, men jag kunde inte låta bli att fundera på hur gifterna påverkar de som arbetar här.

Bananerna tvättas för att inte smutsas svarta av saven.

Costa Rica är det tydligen främst i folks trädgårdar som det finns obesprutade bananer.
 

Själv har jag äntligen lärt mig att köpa ekologiska fair trade-bananer. Måste läsa på påsen och se varifrån de kommer. Önskar dock att jag kunde få bananerna lika solmogna och goda som här i Costa Rica.

Mot Tortuguero

Färden började på asfalt i huvudstaden och övergår sakta men säkert till vägar som är så skumpiga att vi till slut kastas upp och ner på sätena. Men vad gör det? Det är ju så grönt. Så fantastiskt grönt. Kor betar i stora hagar, vilda fredskallor skjuter upp som vita segel i grönskan och höns springer omkring där det finns hus. Sakta men säkert övergår betesmarkerna i stora planteringar av oljepalm. Luften blir varmare och fuktigare.
 

Vi skulle egentligen ha åkt till hamnen Pavona för vidare färd mot Tortuguero, men vattnet är så lågt att vi inte kan ta den vägen. I stället utgår vi från hamnen Siguires – därmed övergår 26 mils bussfärd till i 3 mil med båt.

Cãno Blanco flyter trögt. Kaptenen kryper bitvis fram mellan sandbankarna för att vi inte ska köra fast.
 

Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många hägrar som här.

Tittut.

Nu förstår jag varför vattenhyacinerna alltid tar över i näckrostunnan där hemma. Här försöker de ta över hela floden.
 

Tänk den som fick paddla här och utforska alla bifloder.

Framme vid La Baula Lodge där vi ska sova tre nätter.

La Baula Lodge

La Baula Logde är alldeles fantastiskt. Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men oj så gärna jag skulle vilja stanna här.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på ett amerikanske summer camp när jag ser barackerna och rummen.
 

En kolibri ruvar i sitt bo bara några meter ifrån dörren.
 



Små ödlor tittar fram där man minst anar.
 



Den här fina bananblomman skulle jag gärna ha hemma i trädgården.
 



Här serveras mer bönor med ris, stekta ägg och matbanan. Och så fisken tilapia, en av de godaste fiskar jag har ätit.
 



Gissa hur gärna jag ville bada i Karibiska havet som bara ligger några stenkast bort? Men det gick inte för sig. Strömmarna är för starka och hajarna för många.
 



Och i floden nedanför lodgen får jag inte heller bada. Här är det krokodiler som lurar.
 

Tur att det finns en pool. Att flyta på rygg under månens glada mun och titta på stjärnor medan fladdermössen far omkring precis ovanför näsan är underbart. 

Morgon på floden

Det är inte bara vi som är tidigt ute.

Tisdag 4 mars 2014 I dag ska vi äntligen besöka naturen. Vi börjar med en flodutflykt. Klockan är sex på morgonen när vi ger oss av och det är fortfarande en aning skumt. Men inte länge. Vrålaporna ryter i träden och vi ser inte bara dem utan även spindelapor, en regnbågsfärgad tukan, grön ibis och mexikansk tigerhäger. Jag önskar innerligt att jag hade tagit med mig teleobjektivet. Jag önskar ännu innerligare att flodutflykten skulle vara mycket längre än sina två timmar. Vem bryr sig om frukost när det finns så mycket vackert att titta på?

Vrålaporna låter nästan hotfullt när de samlar ihop flocken.
 

Morgonstund har guld i mund.
 

Här kan jag definitivt tänka mig att bo.
 

Mexikansk tigerhäger.
 

Så här bygger fågeln montezuma oropendola sina bon.
 

Spindelapa på morgonhäng.

Första djungelturen

Just här var det lite djungligare.

Efter frukost ger vi oss i väg på dagens andra utflykt. Vi tar båten över floden på andra sidan lodgen för att vandra i Tortugueros nationalpark. Äntligen djungel, tänker jag, och blir lite besviken när vi går på en bred stig och har öppen himmel över oss. Jag frågar lokalguiden Jorge varför vi inte går i ”den riktiga djungeln” och får till svar att de redan har testat det och att turisterna sprang sin väg när myggen kom. Men det är vackert ändå, men vansinnigt varmt! Som tur är visar sig Tortuguero från sin bästa sida vädermässigt – inget regn och långt ifrån så fuktigt som det brukar vara här ute.

Den här blomman får som små sidoskott som fylls med vätska. Smakar helt okej.
 

En kokosnöt har fallit till marken och spräckts.
 

Den här lilla rödögda bladgrodan fick sin förmiddagslur förstörd.
 

Badsuget har aldrig varit större. Det är så hett!
 

Gyllene silkesspindel. Fångar gärna kolibrier i nätet.
 

Vår lokalguide Jorge är fantastisk på att upptäcka djur. Rätt som det är försvinner han in på en sidostig.
 

Vi kommer för tidigt för sköldpaddssäsongen, men vi hittade i alla fall skalrester. Någon gång vill jag komma tillbaka hit och få vara med när sköldpaddorna lägger sina ägg och ungarna kravlar sig mot havet.

Dagens andra flodutflykt

Efter lunch åker vi ut på floden igen. Den här gången åker vi längre bort till den mindre flodarmen Cãna Palma. Det är bedövande vackert och blir ännu vackrare när solen börjar dala och det plötsligt känns som en riktigt fin svensk sommarkväll när det blir så där lugnt att man kan höra minsta lilla ljud. Och ljud hör vi – fåglar, syrsor och kapucinaporna som slår kokosnötter mot varandra. Vattnet är mycket mörkare här eftersom palmernas rötter utsöndrar garvsyra.

På spaning efter kajmaner.
 

Här går det undan. Jesus Kristus-ödla på språng.
 

Kanadensisk forskningsstation djupt in i floddeltat.

Lämnar Tortuguero med tungt hjärta

Onsdag 5 mars 2014 Vaknade av att det vrålade väldigt nära. Låg och lyssnade en bra stund innan jag drog på mig klänningen och gick ut för att titta. Aporna hade tydligen suttit på taket och sedan svingat sig upp i trädkronorna ovanför baracken. Nu sitter jag och skriver nere vid vattnet medan solen går upp över träden på andra sidan floden. Det är dags att lämna Tortuguero och åka de tre milen tillbaka till hamnen där vi lämnade bussen.

Vi möter ambulansbåten, sopbåten och en båt som rensar bort stora sjok med vattenhyacinter för att flodfåran inte ska växa igen. En ung man har bråttom och försöker köra om oss, men blir i stället fast på en sandbank.
 

Nu tycker jag att båten kan vända och köra tillbaka. Jag vill flytta i en barack och stanna här i Tortuguero för alltid. Det kan inte finnas ett finare ställe på hela jorden.
 

Skogen öppnar sig där floden möter Karibiska havet.

Styltlöpare.
 

Det finns så många hägrar här. Under resan tillbaka känns det som om det har stått en häger var femte meter och här har ett helt gäng samlats som bomullstussar i de hänggrenarna.

La Fortuna

Det blir en lång bussresa i dag. När vi har gått i land väntar 30 mil på delvis riktigt skumpiga vägar. Fast jag har ont i halsen och är lite febrig, så jag sover gott även när det känns som om vi sitter i en gryta med popcorn. Färden går inåt i landet mot La Fortuna i Arenalområdet.


Under resan berättar vår svenska guide Johanna om landet – om hur livet och samhället ser ut. Den kvinnan är som en levande uppslagsbok och hon gör det dessutom så bra att ingen vill missa ett ord.


Innan jag reste hit visse jag inte mycket mer än att det är ett land där en stor del av ytan består av nationalpark, att det är en av världens äldsta demokratier och att landet skrotade sin armé i slutet av 1940-talet och därmed saknar försvar. Nu får jag veta att pengarna som förr lades på militära medel i stället har lagts på skola och sjukvård – tänk om hela världen kunde göra så!

Vi gör ett kort stopp i staden La Fortuna.

Ett mer traditionellt hotellrum, men inte alls lika mysigt som det i Tortuguero. Det är dock skönt att kunna slå på luftkonditioneringen.



Hotellet heter passande nog Vulcano Lodge. Önskar att vulkanen åtminstone ville glöda lite, men allt som syns är röken som tränger upp ur fumarolerna uppe vid toppen.
 

På kvällen besöker vi en anläggning med varma källor. Det är sju olika bassänger och den varmaste klarar jag knappt av att kliva ner i. Men det är härligt att sitta i det varma vattnet och lyssna på vrålaporna som tydligen finns även här.